Vesper ubi e pastu tandem decedere campis admonuit, tum tecta petunt, tum corpora curant; fit sonitus mussantque oras et limina circum. Post, ubi iam thalamis se composuere, siletur in noctem fessosque sopor suus occupat artus.

Då aftonen förmått dem att till sist lämna fälten från sitt bete, då söker de sig till sina boningar, då vårdar de kropparna; det uppstår ett sus och de mumlar omkring fluster och trösklar. Därefter, när de till sist lagt sig till ro i sina boningsrum, blir det tyst framemot natten, och den välkomna sömnen griper tag i de utmattade kropparna.